Vi förflyttar oss ju rätt mycket här, mellan öarna och så. Ibland går det snabbt och smärtfritt och ibland innehåller resan både tandagnisslan suck och stön. Imorn ska vi åka till Hua Hin, det är långt. Vi ska bli upphämtade 10:45 och beräknas att vara framme ca 21:30. En resa går till ungefär så här:
1. Dagen innan så går man till ett biljettkontor/resebyrå, de finns precis överallt. Där säger man vart man vill, betalar och ser glad ut. Blir manad ca tusen gånger att ”wait reception for taxi”, och får en biljett i handen. Biljetten till Hua Hin kostade 1300 baht vilket är ca 260 svenska kronor. Sen går man hem och borde packa men det gör man inte utan somnar alldeles för sent.
2. Resedagen vaknar man av sig själv innan väckarklockan, packar med sömnen kvar i ögonen och förstår inte riktigt hur väskan kan bli så förbannat proppfull när den ska ta 70 liter. Jag borde fan kunna frakta mig själv i ryggsäcken. Sen kommer man på att man gärna vill ha kläder på sig när man åker, så då packar man upp väskan lite igen och drar på sig nåt som luktar minst illa. Sen går man till receptionen och väntar på taxi, som självfallet inte dyker upp i tid. Men man är glad ändå. Sen kommer taxin, som kan vara allt från en pickup där man åker på flaket till en minibuss fullproppad med andra trötta resenärer eller en helt vanlig bil. Man klämmer in sig och hoppas att ens väska som vid det här laget är uppslängd på taket inte ramlar av i farten. För fort går det. Man håller i sig så gott man kan och tackar sin lyckliga stjärna att man inte har anlag för åksjuka.
3. Sen stannar bussen/bilen/flaket mitt i ingenstans, där ska man byta biljett och få ett klistermärke på tröjan som visar vart man ska fraktas. De som är hardcore kör barbröstat och klistrar den direkt på huden, vi kör tröja för ordningens skull. Här är det väldigt oklart hur länge man ska stanna, men en stund är ett bra tidsperspektiv. Har man tur finns det en liten kiosk, där köper man frukost. I regel en fralla som aldrig sett ett fiber i hela sitt liv, majo som surnat lite i solen påblaskat och på det en ost, två gurkor, ett salladsblad, en tomat och ca en halv gul lök. Vi har lärt oss nu att beställa ”no onion”. Sen sitter man där och typ inspekterar taket, försöker tyda vad en tysk säger eller pillar på sin ryggsäck tills nån vrålar ens destination. Typ KOOOOOH PHAAANGAAAAAAAAAAN upprepade gånger. Man lyder och går till nästa fordon.
4. Denna gång en stor buss, hurra! Eller? Vip-buss låter ju asfett! Vad vip står för i Thailand låter jag vara osagt då jag faktiskt inte vet, men om de färdar sina very important persons i dessa bussar så skulle jag inte vilja veta hur de vanliga bussarna ser ut. Man biter ihop och sätter sig ner. Sen sitter man där, kanske att man lyssnar på en P3-dokumentär, somnar lite, vaknar med skavsår i röven, gnäller lite, får en Oreo av Josse. Och så om igen. Just det, man har såklart med sig en sk ”medhavd matsäck” som man inhandlat på seveneleven (i bästa fall) eller i tidigare nämnda kiosk. Brukar innehålla chips och oreos. Vår PT skulle grina om hon såg vad vi åt under dessa resor.
5. Sen skriker nån att den behöver typ bajsa, så bussen får tvärnita någonstans där det erbjuds toalett. Skönt, tänker man och glider dit. Första gången jag såg en stå-toa gick jag därifrån fortfarande brutalt kissnödig och med tårarna i ögonen, för jag visste inte hur man gjorde. Nu vet jag, men asroligt är det inte. Är glad att jag hittills bara behövt göra nummer ett på en sån, om man säger. Sen skriker nån att bussen ska gå, ungefär, fast på thai då. Så då springer man dit och hinner på i sista sekunden.
6. Se punkt fyra om skavsår i röven osv.
7. Blir avsparkad vid en pir, där man återigen ska byta biljett och få ett klistermärke. Just det, varje gång man byter fordon så ska man ju ta med sin väska av. Detta hajar inte folk utan står som lobotomerade fågelholkar och stirrar på baklucka/flak/lastutrymme och väntar på ett mirakel. Därav stor folksamling, men ingen gör nåt. Man sliter ut sin väska själv och svettas på ryggen så det syns genom tröjan, en riktig kvinna reder sig själv osv. Blir visad till en vänthall, med en liknande kiosk vi snackade om tidigare. Man köper en till majonäsdränkt macka och mår lite illa. Kissar på en ståtoa och tackar gud för att han uppfann alkogel. Piren är lång, det ser man genom fönstret, men ingen får gå förens nån kommer och skriker ens resmål. KOOOOOH PHAAAAANGAAAAAN och vi slängtravar allihop i samlad trupp med våra stora ryggsäckar.
8. Påstigning på båten. Jag gillar att åka båt. Vi brukar ta VIP-delen, och betala några kronor extra för sköna säten, AC och att de spelar en film. Värt. Men eftersom jag ätit åksjuketabletter, trots att jag aldrig varit åksjuk men man har ju HÖRT om folk som sprutlackerar sina vänner på dessa spybåtar, somnar jag som en stock på en gång. Sen vaknar man, gnäller lite om ledbruten kropp pga har legat som ett S över tre säten, äter en Oreo alternativt ett chips och sen stirrar man ut genom fönstret och hoppas att få se tex en val eller nåt annat coolt. Jag har länge hoppats på bläckfiskar, men Josse skrattade åt mig när jag berättade det för de finns tydligen inte ”här”. Fast jag vet att de finns nånstans. Det har Donny sagt. Sen kanske man går ut på däck (mamma, jag gick naturligtvis inte ut på däck) och sitter där och dinglar med benen över kanten och lyssnar på Maskinen eller en P3-dokumentär. Sen ser man land!
9. Landstigning, väskan kastas av med ett huj och man blir attackerad av folk som vrålar TAAAAXIII eller tjatar om accommodations men då siktar man rakt fram och hugger istället en taxi på gatan. Detta för att folk som tjatar är jobbiga, eller nåt. Sen åker man till sitt boende och är det dagtid fortfarande så kastar man in väskorna på rummet och springer ner till stranden svettig och jävlig och hoppar i vattnet och skriker:
HAR ALDRIG KÄNT SÅ JÄVLA SKÖÖÖÖÖNT!
