… hade trott att det bara var att checka in direkt men tji fick jag. Det gick inte för sig förrän klockan 13.00 som vi avtalat via telefon. Jag hade säkrat en bungalow i Nationalparkens regi på morgonen innan jag reste så jag skulle kunna ta det lugnt och inte stressa.
Det var inte svårt att slå ihjäl de timmarna kan jag säga. Titta på de här stränderna bara.
Ni ser att det inte är särskilt mycket folk va? Och inga solstolar heller. Som jag uppfattade det så är det just på grund av att det är en nationalpark. Fast, jag fick inte det att gå ihop med att man kunde gå på alla stränder och hur gick det ihop med att sköldpaddorna skulle kunna lägga ägg här? Jag har inga svar på detta tyvärr.
Ett par ord om EKO-turismen i allmänhet och Sirinat i synnerhet i Thailand så här långt. Dels verkar den inte särskilt utvecklad och de personer jag har mött och som haft någon funktion inom parkerna har både varit hemskt dåliga på engelska och inte visat särskilt stort intresse för sitt jobb tyvärr.
När det gäller Sirinat så vill jag, för andra som tänker sig hitåt, upplysa om att det i princip inte fanns någon information på engelska, varken i form av informationsblad, informationsskyltar eller kunnig personal. Mina två frågor om vilken strandbit som sköldpaddorna använde och var mangroveskogen fanns fick till svar att sköldpaddorna la ägg på strandremsan direkt under inflygning till Phuket Airport och mangroveskogen fanns någonstans i norra ändan av parken.
Jaja, vad gör man? När jag fått mat i magen och checkat in så började jag traska norrut i förhoppningen om att förr eller senare ramla på den där mangroveskogen. Det jag lyckade med var att få ont i fötterna och en inte så klädsam solbränna i ansiktet – efter tre och en halv timmas vandrande! Jag måste ändå säga att promenaden längs stranden trots allt slår att huttrande ta sig till jobbet i minusgrader och snöyra för att sedan sitta och glo in i en dator motsvarande tid
På vägen ner till stranden hittade jag den här filuren, så något djur fick jag i alla fall med mig. Ser ut att vara någon slags agam men jag är inte särskilt kunnig när det gäller dessa.
Och så här såg den ut i närbild.
Bungalowen då, ja den var väl ingen hit precis men vad får man för en dryg hundring natten? I det här fallet blev det ett inte så rent rum, ingen AC (men takfläkt) och inget toapapper. Det där med toapappret är alltså ingen självklarhet här i thailand. Istället sitter det en mindre duschslang intill toan som du förväntas använda. Det fanns inget myggnät runt sängen men istället så hade alla fönster fasta myggnät så jag slapp att bli myggbiten under natten i alla fall.
Jag vill inte kalla den här resan för misslyckad trots att jag inte hittade mangroveskogen för jag fick ju komma ut från staden och hittade en mycket vacker och framför allt lugn plats. Jag fick dessutom chans att återigen pröva om jag kunde få till en solnedgång, och den här gången tycker jag att det lyckades bättre – nästan lite nöjd till och med
Kvällen avslutades på restaurang C hos Mr. Wu som visade sig kunna prata en hel del svenska!? Det var nu inte så konstigt när han hade servat många tusen svenska charterturister då har tidigare jobbade på Kata Beach. Nu drev han den här restaurangen som han inte ägde men hade fria händer att driva. Resultatet var en mycket trevlig atmosfär med en personlig touch på det mesta. Jag gillade verkligen detta ställe och lovade berätta om det i min blogg (restaurangen ligger på samma gatsnutt som Parkens huvudkontor ligger på). Jag satt utomhus då det fläktade lite skönt och passade på att ta denna bild.
Här intogs också den första och hittills enda Singa beer. Den var riktigt god där jag satt och omväxlande pratade svenska och engelska med Mr. Wu. Reser man ensam här nere så är det inte ovanligt att den man möter tar sig tid och konverserar en stund så man inte ska känna sig ensam. Himla sympatiskt faktiskt. Det hände mig vid flera tillfällen, bland annat på sjukhuset. Det var lite som den där historien om invandraren som klev på bussen och såg att det bara fanns en enda person där (en svensk) och som den naturligaste saken i världen gick och satte sig bredvid personen
Det gick bra att sova utan AC också så nu ser jag fram emot de sista dagarna i Khao Sok National Park där jag kommer sova i en bungalow med utsikt upp emot bergen. Jag hade velat sova längs floden men jag var för sent ute tyvärr.
Imorgon ska alltså en mycket gammal dröm gå i uppfyllelse. Ända sedan jag som liten grabb läste tidningen Tarzan har jag velat besöka och uppleva en riktig djungel, och nu ska det bli av. Spänningen och förväntan känns lika stark nu som då när jag försökte fantisera om hur det skulle vara. Jag har ett mycket positivt pirr i magen inför morgondagen
Jag inser nu att jag inte kommer hinna skriva fler blogginlägg förrän jag är hemma igen för när jag lämnar Khao Sok så kommer allt gå slag i slag utan tid att koppla upp sig. Räkna dock med att jag kommer avluta hela resan med ett inlägg hemifrån.
Ha det bra allihop och tack för att ni följt mig på denna resa och ett särskilt tack till er som skrivit inlägg
Härliga bilder och texter
Sten! Vi ser fram emot att
träffa dig snart. Vi hade möte
just med
arbetsplatsservice-gänget och
tänkte på dig. Hoppas hemresan
går bra också. Ses snart.
Hälsningar
Kati Barklund
Kommentar från åsa
vad mysig du verkar ha det, du
längtar väl inte hem till all
snö eller?
Kommentar från Thomas
Ja det är du som ska ha tack,
tacki för att du delat denna
härliga upplevelse med oss
frusna stackare uppe i norr=)
Hoppas du har det skönt på
resten av resan, hör gärna av
dig någon gång när du kommit
hem!
Tjo hopp, hälsn Thomas
Kommentar från Per
Det har varigt ett sant nöje
att fått möjligheten att följa
dina strapattser. Njut nu i
fulla drag
vi ses
Kommentar från cina
Skönt att det blev en bra
upplevelse även om det inte
helt blev som du önskat... Ser
fram emot att höra om *sista
etappen* på din semester....
Du har verkligen skaffat
härliga minnen för livet...
Ha det gott och njut av sista
tiden utan snö.
