| -=Profil=- |  Namn: Sten Mortensen
Kille på 49 år
Från: Kalmar
Intressen: Natur, foto och resor
Yrke: Stabsråtta
Livsfilosofi: Det löser sig
|
|
|
|
| S | M | T | O | T | F | L |
|
|
|
1 |
2 |
3 |
4 |
| 5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
| 12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
| 19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
| 26 |
27 |
28 |
|
|
|
|
| LASIKpostat: 100127 10:25 (3 kommentarer)
Igår tisdag var det så dags. När jag kom till sjukhuset (kl. 10.00) så började dagen med att jag fick läsa igenom ett papper som gick ut på att jag fattat vad jag gett mig in på och att sjukhuset därutöver inte kunde hållas ansvariga. Det är ju när man får ett sådant papper framför sig som man lätt kan få kalla fötter, men jag svarade glatt ja på allt och signerade. Sedan var det dag att betala. Hmm… betala i förskott… känns ju också lite sådär… Aja, det är ingen återvändo nu. Kreditkortet svarade snällt att det fanns pengar på kontot och så var detta moment avklarat.
Nästa steg kan väl kallas preparering. Först fick man ta på sig ett par blå flip-flops och en matchande sjukhusrock (utanpå de vanliga kläderna) och till sist ett vackert ljusgrönt hårnät. Därefter fick jag tvätta ansiktet med någon bakteriedödande tvål. När detta var klart fick jag lägga mig i en sådan där superskön liggstol som i skrivande stund finns med på reklamen för Nordea (den där om att bli förmånskund). Det var samma färg till och med.
Nu var det dags för lite olika medikamenter. Först lite rosa "painkillers" sedan tre omgångar antiseptiska ögondroppar och till sist bedövningsdroppar. Det skulle gå lite tid mellan de olika dropparna så man hann med att bli riktigt sömning där man låg. Doktorn som skulle utföra själva operationen kom och berättade hur allt skulle gå till (vilket jag tar senare), men det enda riktigt viktiga för mig att komma ihåg var att hela tiden fokusera på den gröna punkten samt att jag skulle svara ja eller nej på eventuella frågor. Dock utan att skaka på huvudet – vad du än gör så skaka inte på huvudet!
Så var det då dags. Märkligt nog var jag lugnare i detta läge än jag var dagen innan då det bara var undersökningar. Kanske var det all information och beslut som ställde till det då. Hur som helst fick jag lägga mig på en brits och rullas in under en i mitt tycke ganska liten mackapär. Det lades dukar över ansiktet som bara lämnade ögonen fria. Sedan kom min kompis den lilla gröna pricken. Den representerade en av de saker jag själv kunde vara med och kontrollera. Så länge jag höll koll på den jäkeln så skulle allt annat nog ordna sig. Det låter kanske löjligt men det kändes jätteviktigt för mig.
Sedan fick jag en hel störtskur med ögondroppar av olika slag, vad vet jag inte riktigt, men en av dom var i alla fall mer bedövningsmedel för det hade sagts tidigare.
Därefter kom enda gången under hela proceduren som det gjorde ont – och det var nog otur och inget annat. Först tejpades nedre ögonlocken ner med tejp och när det övre ögonlocket skulle tejpas tog troligen tejpen emot själva ögat med resultat att reflexen ville stänga ögat vilket i sin tur gjorde att det träffade flera gånger. Jag säger att detta var otur därför att det inte hände någon mera gång. Resten var helt fritt från smärta vilket betyder att de flesta troligen kommer ut och säger att detta var väl ingenting.
Nåväl, efter att ögat tejpats upp användes någon slags instrument för att ytterligare öppna och frilägga och det kände jag bara som att det användes ett kallt verktyg helt utan smärta. Sedan sattes det på en sugkopp/kniv på ögat vilken fixerade ögat och skar upp den flik som behövde lyftas undan för nästa moment. Det kändes en liten dragning i ögat när det sögs fast vilket jag inte upplevde otäckt. Tvärt om så kändes det tryggt att jag själv inte kunde skaka till och äventyra något. En slags maskinljud hördes när kniven skar men inget kändes.
Fliken lyftes undan och det var dags för lasern. Jag hade nu en röd ring ovanpå den gröna att hålla reda på. När lasern sköt mot ögat lät det som ett snabbt knäppande eller smattrande och under tiden den höll på så försvann den gröna punkten (det hade läkaren glömt att berätta hmm…). Den röda ringen löstes upp i de mest fantastiska mönster som jag närmast kan likna vid fraktaler om det är bekanta. Lasern sköt i tre omgångar och vardera pågick nog bara i 3 – 5 sekunder. I det här läget dök det upp tankar om Star Trek och framtida möjligheter inom läkekonsten. Tänk vad det är möjligt att göra idag egentligen.
Sista momentet var att lägga tillbaka fliken och peta runt den lite så den hamnade på exakt rätt plats igen. Den skärs ju inte bort helt och hållet så det finns ju en viss styrning men jag undrar ändå hur den kan hamna exakt rätt igen. Sedan fick jag blinka riktigt sakta och försiktigt en gång för att se att den låg kvar och inte ville följa med i blinkningen – vilket den inte gjorde. Proceduren gjordes om med vänster öga helt utan problem. Jag uppskattar att det jag berättat tog ca tio minuter per öga.
Jag leddes sedan ut till Nordea-stolen igen och fick där vila mig i en kvart innan jag fick en sista pratstund med opererande doktor som kontrollera att allt såg bra ut. Synen i detta skede var okay men kan beskrivas som dimmig. Därefter fick jag på mig ett par ögonskydd som gjorde att jag borde platsat i filmen ”The Fly” från 1958 eller vad tycks?
Sedan var det dags för hemfärd och det är då jag kommer på att jag, i princip sedan jag kom till Thailand, hade slarvat med att äta och nu skulle jag inte ens kunna gå ut och fixa något själv. De är då Thailändarna visar vilket servicefolk de är. Jag placeras i rullstol (trots att jag skulle kunnat gå själv), rullas ner till cafeterian och där inköps det en sallad åt mig så jag inte ska svälta ihjäl innan vi ses igen nästa dag (betänk att detta moment involverar en sköterska och en rullstolförare - liiite skillnad på personaltäthet mot Sverige eller hur). Transporten med bil ska egentligen inte ingå i priset för ögonoperationen men eftersom de förstår att jag inte har någon som hjälper mig så blev det till en självklarhet att ställa upp även med detta. Bilresan till hotellet skedde med stängda ögon för nu började bedövningen släppa och det sved en del.
När jag anländer till hotellet vid 13-tiden lyckas jag inte skrämma slag på hotellreceptionisten för hon har sett den här sortens "flugor" förr. Försiktigt tar jag mig upp på rummet, lägger mig på sängen och funderar över hur planen nu ser ut. Fyra gånger om dagen ska det tas antiseptiska ögondroppar och varannan vaken timma ska de smörjande dropparna tas. Det fick bli kl 8-12-16-20 för de antiseptiska och så de andra på samma jämna klockslag vilket gjorde det lätt att komma ihåg och så slapp jag att ta droppar varje timma. Nu fick jag ett annat problem för jag såg inte siffrorna på min telefon och den skulle ju blir medicinklocka ju. Efter mycket kisande lyckades jag få till första tiden och kunde slappna av en stund.
De fyra första timmarna hemma på hotellet tyckte jag var besvärande men inte plågsamma i form av svidande i ögonen. Det blev bättre för varje gång jag tog ögondroppar och vid tredje tillfället var det nästan obefintligt. Jag hade fått med mig ett gäng "painkillers" (gula denna gång) men de använde jag inte. Jag sov mestadels under dagen och vaknade bara för att ta mina droppar och somna om igen. Lite bökigt var det förstås för man var tvungen att ta av sig "flugögonen", som var tejpade, för att kunna ta dropparna och sen skulle de tejpas igen på plats igen. När natten kom slapp jag tänka på tiden och kunde bara sova – eller inte! Jag hade sovit så mycket under dagen att jag låg vaken mellan 3 och 6. Halv sju öppnade de för frukost och det kändes som en höjdpunkt.
Detta blev ett jätteinlägg och har du läst ända hit så ska jag avsluta med att ge ett par råd baserat på min upplevelse.
Tveka inte på att göra operationen om du är rädd att det ska göra ont – det gör det inte. Det finns dock en sak jag skulle ändrat på om jag fick göra om det och det skulle vara att inte vara ensam. Genomför det tillsammans med någon som kan stötta både vid oro och vid praktikaliteter (som att få i sig mat). Jag själv kände mig rätt ensam både före, under och efter operationen. Detta trots en hel svärm med söta Thailändskor som passade upp hela tiden.
Till slut, hur gick det då – blev det bra? Det skriver jag om i nästa blogginlägg 
| |
Kommentarer till inlägget visas nedan | Kommentar från Jim Rendahl | | Fan va coolt. Jag tror att jag
bestämmer mig för motsvarande
ingrepp faktiskt.
MvH Jim 
|
| Kommentar från webb | | Hej Thomas, du kan tro att det
drar i mig att få komma
utanför staden när det finns
rikgit djungel inpå knutarna
men det är mycket sjukhusbesök
hela tiden. Fast någon
skalbagge ska jag väl hitta
även i staden  Skämt åsido så ser det ut
som att jag ska kunna avsluta
hela resan med ett par dagar
uppe i en nationalpark som
heter Kao Sok norr om Phuket.
Just nu ser det ut att bli
resans höjdpunkt. |
| Kommentar från Thomas | | Ja jäklar säger jag bara, att
du bara vågar!! Häftigt!! Jag
tänkte direkt på en fluga när
jag såg bilden på dig, he he=)
Och jag sa halvägs igenom
inlägget till en av mina
arbetskompisar, just det om
att du är ensam till råga på
allt, tufft av dig Sten!!
Hoppas du inte bara genomgår
oprationer när du är där, utan
hinner njuta lite av landet
med, krya på dig eller vad man
ska säga!=) Hälsn Thomas |
|
